Kom ihåg namnet, för det var hon som räddade mitt liv den 5:e december 2009. Inte för att jag höll på att dö, men för att hon gjorde så jag kan leva som normalt.
Som jag har fantiserat om besöket med henne, och idag var det dags. Jag var gråtfärdig när jag satt i väntrummet, jag mindes hur hon kom in mitt i allt kaos under förlossningen och hur hennes närvaro, lugn och leende fick mig att slappna av.
Hon och hennes manlige elev undersökte mig fram och bak, upp och ner, till höger och till vänster. Hon sa att jag är den enda hon har sett som kan knipa i mellangården efter en sfinkterruptur, och att allt ser väldigt fint ut. Det behövs ingen ny operation, och hon bekräftade att muskulaturen inte är lika spänstig som innan skadan, men att det kommer bli bättre.
Sen tog hon sig tid att diskutera förlossningen men eftersom hon inte kom åt journalen så fick det bli efter vad jag minns. Och hon sa att det var en väldigt komplicerad förlossning. Hon sa även att det var en felskött förlossning som utreddes internt av sjukhuset, därav kallelsen till en helt ny läkare som informerade mig om att barnmorskorna gjort fel. Jag var öppen 10 cm i 9 timmar innan det gjordes något, och det är tydligen inte okej.
Hon skickade en remiss till en specialist på SÖS som jag ska få prata igenom förlossningen med, vad som hände och varför, steg för steg. Det har jag ett stort behov av, jag har aldrig förstått riktigt hur allvarligt och komplicerat det var.
Jag vet inte om jag får fram det jag egentligen vill säga. Jag är så lättad över det här besöket så jag sitter och gråter i tunnelbanan.
Jag frågade om det är större risk att få en sfinkterruptur vid andra förlossningen om man fick det vid första, och hon sa att det är aningen högre risk. Men så sa hon att om hon såg ut som jag gör (DÄR alltså ) så skulle hon föda vaginalt igen. Och jag vill ju ha revansch eftersom jag på nåt sätt känner att jag inte riktigt klarade att föda Julia. Hon skrattade och sa att hon gillar min inställning till revansch, och att jag visst klarade att föda henne.
Jag är henne evigt tacksam, och jag är så otroligt glad att jag fick träffa henne igen. Jag finner knappt ord för det. Det lär nog komma en fortsättning på det här, det är så mycket som rör sig i mitt huvud nu :)
Som jag har fantiserat om besöket med henne, och idag var det dags. Jag var gråtfärdig när jag satt i väntrummet, jag mindes hur hon kom in mitt i allt kaos under förlossningen och hur hennes närvaro, lugn och leende fick mig att slappna av.
Hon och hennes manlige elev undersökte mig fram och bak, upp och ner, till höger och till vänster. Hon sa att jag är den enda hon har sett som kan knipa i mellangården efter en sfinkterruptur, och att allt ser väldigt fint ut. Det behövs ingen ny operation, och hon bekräftade att muskulaturen inte är lika spänstig som innan skadan, men att det kommer bli bättre.
Sen tog hon sig tid att diskutera förlossningen men eftersom hon inte kom åt journalen så fick det bli efter vad jag minns. Och hon sa att det var en väldigt komplicerad förlossning. Hon sa även att det var en felskött förlossning som utreddes internt av sjukhuset, därav kallelsen till en helt ny läkare som informerade mig om att barnmorskorna gjort fel. Jag var öppen 10 cm i 9 timmar innan det gjordes något, och det är tydligen inte okej.
Hon skickade en remiss till en specialist på SÖS som jag ska få prata igenom förlossningen med, vad som hände och varför, steg för steg. Det har jag ett stort behov av, jag har aldrig förstått riktigt hur allvarligt och komplicerat det var.
Jag vet inte om jag får fram det jag egentligen vill säga. Jag är så lättad över det här besöket så jag sitter och gråter i tunnelbanan.
Jag frågade om det är större risk att få en sfinkterruptur vid andra förlossningen om man fick det vid första, och hon sa att det är aningen högre risk. Men så sa hon att om hon såg ut som jag gör (DÄR alltså ) så skulle hon föda vaginalt igen. Och jag vill ju ha revansch eftersom jag på nåt sätt känner att jag inte riktigt klarade att föda Julia. Hon skrattade och sa att hon gillar min inställning till revansch, och att jag visst klarade att föda henne.
Jag är henne evigt tacksam, och jag är så otroligt glad att jag fick träffa henne igen. Jag finner knappt ord för det. Det lär nog komma en fortsättning på det här, det är så mycket som rör sig i mitt huvud nu :)
Vad glad jag är för din skull! Jag förstår känslan - även om det inte är ett avslutat kapitel så är det ändå ett slags avslut att få träffa och prata med de som var med vid förlossningen eller vad det nu kan vara...
SvaraRaderaVar du öppen 10 cm i 9 timmar??? Låter helt sjukt! Inför en ev nästa förlossning kommer ni väl ha en plan så att alla vet vad som ska göras om där inteär någon progress? Jag hoppas så att du kommer våga föda vaginalt med stöd av människor du litar på! Kanske en doula?
Jag gick ju på samtal inför L:s förlossning och där gjorde vi upp planer och skrev tillsammans enförlossningsplanmed önskemål. Direkt när jag kom in så bekräftade barnmorskanmig genom att säga art hon förstått att jag gått i samtal och sedan dubbelkollade hon allt med mig av det som stod i journaler och min förlossningsplan!
När inte jag kunde prata så pratade nunnan och doula åt mig!
Stor kram Stina