Om det här med dagis

Jag försöker att inte ta till mig och tänka så mycket på den här dagissituationen som uppstått, eftersom vi inte har något annat val än att ha henne där tills vi går på semester 23:e juni. För skulle jag tänka på det skulle jag gå sönder.

Men det är svårt när man kommer hem och möts av två tredjedelar familj som tydligen varit osams, och barnet sitter och vräker i sig mat i fullkomlig tystnad. 11 (ELVA!!!) köttbullar och tre omgångar spaghetti. Får hon mat överhuvudtaget?! Hjälper de henne inte?

Inatt vaknade jag och P av en smäll och gallskrik från Julias rum, och vi sprang in dit. Stackaren hade ramlat ur sängen, och imorse pryddes hennes lilla näsa och panna av varsitt blåmärke. Hon sov dock vidare i sin egen säng, och kom in till oss strax före halv 6.

Jag fnular på ett inlägg som jag inte riktigt vet om jag vågar skriva... det är risk för upprörda kommentarer och jag vet inte om jag vill ge mig in i det officiellt. Återstår att se :)

Mors Dag

Det var tur att jag aldrig uppdaterade igår, för shit vad bitter jag var. Jag fick sovmorgon (kom dock hem halv 3 på natten...) och ett muntligt grattis. Sen fick jag en skitsur sambo och en rågnällig dotter precis hela dagen. En dotter som även kräktes i bilen. Igen.

Men jag ska inte gnäll, för jag fick faktiskt äran att laga min egen morsdag middag också. Inte fy skam. Jag fick även plocka mina egna blommor:



Jättedålig bild, men det är en salig och ovanlig blandning av liljekonvaljer (min älsklingsblomma), smörblommor, midsommarblomster, hundkex och förgätmigej. Vitsipporna som blommade bredvid struntade jag i. Brukar alla de blommorna blomma samtidigt?!

Imorse fick jag i alla fall ett sms där sambon bad om ursäkt för att han varit sur hela helgen. Gott nog.

Nu är det måndag och nya tag som gäller! Möte med chefen bland annat, där jag tänkte diskutera en del saker.

Dödslängtan?

Idag ska min ena svägerska springa Stockholm Marathon - frivilligt. Jag undrar om hon möjligtvis har lite dödslängtan. Vi ska in och hejja oss hesa om ett tag.

Tösabiten har sovit middag i 1 timme och 40 min nu, under tiden har jag hunnit städa och dammsuga hela huset. Skönt att ha det gjort! Men jag känner mig lite som att det är en förkylning på gång, hoppas att det går över.

Ikväll ska jag nämligen på tjejkväll hemma hos min barndomsvän och det ska drickas och ätas diverse godsaker. Jag hörde nåt om gratis bartömning... :)

Stina-Tekniken 1-0

Haha! Jag fixade det till slut, och det var väldigt mycket lättare än jag trodde.

Eat it!!

Den här dagen har präglats av problemlösningar från början till slut, eller mitt "nya" favoritord - Kaos. Det tar på krafterna vill jag lova.

En annan vars krafter är mer än slut, är Julia. Hon har varit på sitt livs första utflykt med dagis, de åkte till Skansen. Hon var så trött så hon inte ens orkade somna :) Och jag förstod snabbt varför hon åt så mycket till middag, ungen var så hungrig så hon inte ens pratade som hon brukar. Hon var knäpptyst. Och när jag tittade i hennes ryggsäck där matsäcken låg, förstod jag precis. Hon hade ätit en pannkaka, en banan och druckit en Festis. På HELA dagen!! Hon brukar äta två-tre pannkakor... Hon åt knappt nåt till frukost, sen vet jag inte hur de fördelade det lilla hon ätit under dagen, mellan lunch och mellis. Usch!!

Nu ska jag snart gå och sova, jag är konstant trött. Godnatt!

Damn you Blogspot!

Jag kommer inte in i bloggen den normala vägen, bara via appen i telefonen. Jag kan uppdatera, men inte kolla nånting som har med bloggen att göra... Det suger!

Jag försöker fixa det och hoppas på att vara igång snart igen. Tekniskt ogeni som man är...

Mamma

När vänjer man sig vid att bli kallad mamma? Slutar man någonsin bli alldeles varm inombords när man hör en liten barnröst som säger "Mamma" - och menar mig? Jag älskar det så obeskrivligt mycket och känner mig väldigt bekväm i rollen som mamma, men jag har så svårt att ta in att jag ÄR en MAMMA.

Det är ett så stort ord som har så stor innebörd för mig, att vara mamma är att vara smått övermänsklig, ha koll på allt (nästan), kunna laga supergod mat, vara sådär varm och moderlig. Jag önskar att jag är så, och jag tror att jag är så. Men jag har så svårt att förstå.



Tänk att jag gett liv åt denna underbara lilla människa! Det är så stort och ofattbart. Underbara lilla unge som sov på tvären i sängen igår kväll :)

När man bor i hus

Shit vad jag älskar att bo i hus! Det är så mycket mer man kan göra, så mycket som blir så mycket enklare.

Första helgen i huset har varit helt fabulous! Den började med rosévin och grillat på altanen i fredags, massa utelek i lördags, rosévin och grillat, ännu mer utelek i form av bad och massa kompisar i söndags och gemensam middag med min underbara vän Lena och hennes två söner. Jag hade vattenkrig med den äldste som blev helt lyrisk när han fick hälla hinkar med vatten över mig :)

Resultatet av helgen är en schysst solbränna (med betoning på BRÄNNA...), en balsamerad själ (om man kan säga så och fortfarande få det att låta positivt), och lite upplockade kartonger. Badrummet nere blev klart igår, men det tog mig drygt en timme om inte 1,5 eftersom jag ska prova, lukta och känna på allt.

Nu är jag på väg för att titta på två nya dagisar till Julia, den ena har vi redan blivit erbjudna plats på :) Men jag tänker undersöka NOGA den här gången. En mina är nog när det gäller min älskade lilla Snorkfröken.

Men underbara helg! Jag är helt lycklig :)

Ny befattning

Det händer grejer på jobbet nu, och återigen ska jag få lite av en ny befattning. Jag ska äntligen få syssla med BARA min kategori som tidigare fått bli bortprioriterad till förmån för andra kategorier inom företaget.

Nu ska jag ingå i ett specialteam för endast electro som vi kallar det. I klartext innebär det att jag på riktigt ansvarar för alla electrobutiker i Danmark (danska motsvarigheterna till MediaMarkt, Elgiganten, etc), och jag ska specialutbildas på våra produktkategorier Braun, Oral-B och Duracell. Det tycker jag ska bli väldigt spännande, och vi ska även integreras i det övriga business teamet för electro.

Jag vet inte vad titeln kommer bli ännu, men det kommer nog bli ett byte från den nuvarande som så fint heter "CSO OM Analyst" (customer service operations order management analyst). Men det ska bli roligt att djupdyka i våra produkter och jobba på ett helt nytt sätt :)

Det var lite om vad jag jobbar med :)

Blom

Midsommarblommorna står i full blom bredvid vitsipporna som förvisso börjar vissna. Men hundkex och smörblommor har jag sett. Välkommen härliga sommar!

Men kommer det finnas några blommor i midsommar? Det är ju lite drygt en månad kvar :) Vilket även innebär en månad kvar till FEM veckors semester!

Humor

Mitt i allt strul med dagis så är jag ännu mer lycklig över att vi har en så enkel och nöjd liten tjej. Hon anpassar sig lätt till nya människor, och alla älskar henne. Hon är världens charmtroll som verkar ta de flesta med storm. Så jag är inte oroad inför en tredje inskolning på mindre än ett halvår.

Hon har humor, ungen. Igår frågade vi var mammas hår var, och hon pekade på mitt huvud och sa "DÄR!", vi frågade var hennes hår var och hon pekade på sitt huvud och sa "DÄR!". Så frågade vi var pappas hår var, då sprang hon fram till P som satt på golvet, böjde sig ner och tittade in i hans näsa och blev tyst :)

Dags att klippa näshåret älskling? ;)

När det inte blir som det ska.

Jag må vara en orolig, hönsig, känslig mamma. Men nu är det faktiskt inte jag och mina känslor som är överdrivna, även om de hjälper till en hel del.

Men vad säger man när man får veta på dag två av inskolningen att det råder en ordentlig konflikt bland personalen, så ordentlig så personalen sagt upp sig och föräldrarna tar sina barn från förskolan?

Det är inte slut där, jag ska försöka få en lång och rörig historia så kort och sammanhängande som möjligt.

Idag ringde jag till kommunen då jag starkt ifrågasätter hur detta dagis kan finnas som alternativ när det är så osäker och dålig situation på det. Då får jag prata med en tillsynsman som varit och kontrollerat situationen och rutinerna på förskolan eftersom det kommit in anmälan och en utredning startats. Jag berättar vad jag hört, och hon frågar om jag tänker ha Julia kvar på förskolan. När jag säger att nej, inte under några som helst omständigheter, så öppnar sig himlen bildligt talat.

Förskolan står under utredning och ett föreläggande om förbud av förskoleverksamhet kommer utfärdas. Förskolan, personalen och ledningen är inte lämpliga att ha hand om barn. Jag försöker hålla mig sansad och saklig och frågar vad de grundar ett så allvarligt beslut på. Hon svarar:

- Personalen har ovårdat språk inför barnen
- Personalen beter sig olämpligt
- Personalen lämnar barnen själva
- Barnen får inte lära sig något
- De bedriver inte montessoriförskola som de sagt

Detta bland en massa annat. Jag är så upprörd, förbannad, besviken och bedrövad så jag började gråta inför min chef idag. Det är inget emot vad jag gråter nu. Jag har självklart ringt runt till andra förskolor, och vi ska på besök på en nu på måndag. Jag hoppas verkligen att detta löser sig, jag kämpar med näbbar och klor.

Hon måste hur som helst gå kvar där en månad... Fan, fan, FAN vad jag inte gillar den här situationen! Tillsynskvinnan sa i alla fall att barnen inte far illa eller blir misshandlade, men hon rekommenderar en inte att ha sina barn där. Hon försökte lugna mig med orden "Men vi är så pass oroade över förskolan så vi gör kontroller med jämna mellanrum, och vi kommer göra en väldigt snart." Oj vad lugn jag blev. Nästa torsdag är det krismöte, gissa om jag ska gå.

Snacka om kontraster. Vi har gått från världens bästa dagis, till raka motsatsen känns det som. Det största förtroendet jag någonsin kan ge någon, har svikits.

Prinsessan på ärten

En dålig bild, men här är Sessans rum, med en sovande liten fröken i sängen :)

Leva drömmen

Att äntligen bo i hus är en dröm som slagit in. Det vore nog lögn att säga att vi kommit i ordning, ett av rummen består av ouppackade kartonger och det saknas möbler. Att gå från 50 kvm till 150 kvm gör en rätt stor skillnad.

Min prioritet låg i att få Julias rum helt klart tills farmor kom och lämnade henne. Jag ville att hon skulle känna sig hemma, känna igen alla sina favoritsaker och förstå att det är här hon ska bo. Och det verkar ha funkat, hon älskar sitt rum! Hon har sovit i sitt egna rum i sin nya säng varje natt.

Igår började även nya dagiset och än så länge är jag skeptisk. Men det var jag mot det förra också, och det blev ju hur bra som helst :) Så jag håller tummarna för att detta ska bli lika bra.

Men det är samtidigt lite märkligt att flytta tillbaka dit där man kommer från, tillsammans med en kompis från förr :) Det kände vi båda av när vi var ute och gick med vagnen från lokala restaurangen. Det var lite konstigt att gå med sambo (och att det var just han!) och barnvagn på samma gångväg vi ragglat fram på tillsammans för 12 år sen :) Samma sak imorse när jag cyklade till tåget jag åkte med i tre års tid. Nu cyklade jag dit med en cykel med barnsits på, och från helt fel håll.

Svag

Shit vad jag är svag idag! Magen har strejkat sen imorse, och jag tänkte att det var nervositet. Jag har sovit mer eller mindre konstant sen jag kom hem från undersökningen, och inte kunnat äta mer än en yoghurt och en glass. Julia har precis sovit middag på mig i 1,5 timme :)

Bedövningen i halsen har släppt nu känner jag, men det är inte så farligt ont som jag trodde att det skulle vara. Nu ska jag gå ner och försöka få i mig en isglass och kanske komma igång lite. Men jäklar vad svag jag är. Jag som hade tänkt hinna med massor idag...

Vilse i dimman

Det var längesen jag var så vimsig som jag är nu.



Oh yes, aldrig att jag skulle göra gastroskopi utan något lugnande. Nu är det klart och jag ligger på en bår och får vänta kvar ett tag. Taaack till P som körde mig hit, och till mamma som hämtar mig.

Hela morgonen har jag längtat till denna stund då det är gjort.

Ett under att jag fått ihop det här inlägget, jag fick rätt rejäla grejjer att lugna mig på :)

Det går så fort

Plötsligt händer det som inte får hända, och det spelar nästan igen roll hur snabb man är. Det går så fruktansvärt fort!

Jag, Julia, hennes faster och kusin skulle gå ner för att äta jordgubbar, och Julia är först att gå ner för trappen. Jag säger åt henne att stanna för jag vill gå före henne. Hennes faster kommer ner emellan och jag tänker att det säkert inte är någon fara. Då skriker Julias faster och jag ser hur Julia tumlar ner för trappen. Och det tar aldrig slut. Hon ramlar och ramlar och slår i räcket. Jag står förstenad och tittar, och håller i Julias kusin som blir rädd. Julias faster försöker hinna ikapp Julia.

Till slut slår hon i säkerhetsgrinden nere i trappen och det blir tyst. Sen kommer ett illvrål. Julias faster lyfter upp henne och kommer med henne till mig. Hon är i andningspausen mellan första och andra skriket, och sekunderna känns som en evighet. Till slut kommer det.

Vad mycket man hinner tänka. VAD har hon brutit? Hur gick det med nacken? Lever hon?

Hon grät inte ens i en minut, och ett litet blåmärke i pannan var allt hon fick. Men den synen, den känslan... jag blir förvånad om jag inte drömmer mardrömmar om det inatt. Fy helvete vad liten man är. Behöver jag ens säga att jag fortfarande gråter?

Damn you!

Fan för Blogspot som tar bort inlägg man gjort och kommentarer man fått. Åtgärda tack!

För övrigt är jag dödstrött, imorgon går flyttlasset. Ett liv "slutar" och ett annat tar sin början :) En känslosam dag minst sagt, Julias sista dag på världens bästa dagis, och jag började gråta. Såklart. När jag packade hennes små kläder och skor började jag gråta. Såklart.

Nu måste jag sova, 07:30 kommer flytthjälparna :)

Tjejdag och Stort Steg

Igår var jag ledig med Julia för det var planeringsdag på dagis. Vi hade en riktig tjejdag med shopping (vad mycket fina sommarkläder det finns till småtjejer!) och lunch i shoppingcentret. Hon var på strålande humör hela dagen!

Efter lunch åkte vi till Ikea för att köpa en säng till henne, och när vi rullar in på parkeringen börjar hon pipa och sen kräks hon tre gånger. I bilen. Som jag sitter och kör. Bilen som alltså inte står stilla.

Då ska man veta att jag nästintill har fobi för kräks. När jag hade parkerat längst bort och kommit runt till min dotter som var täckt av spya, ville jag bara ringa till P och be honom komma och hjälpa mig. Men jag klarade det själv! Jag vet däremot inte hur många gånger jag höll på att spy själv...

På kvällen somnade vi tillsammans hon och jag i vår säng. Hon liggandes med huvudet på mitt bröst, fastklamrad runt min hals, och jag liggande på rygg.

Älskade lilla unge, nåt har hänt! Jag blir helt gråtfärdig av tanken på dig, och på hur ofantligt mycket jag älskar dig. Jag kan inte se mig mätt på dig, höra nog av ditt underbara, hjärtliga skratt som gör mig så innerligt lycklig att jag får ont i magen. Jag är så lycklig att du finns i mitt liv - ÄR mitt liv, och för att du ger det en helt ny dimension.

Samtal

I tisdags hade jag ett väldigt bra samtal med överläkaren på kirurgen som undersökte mig grundligt för inte längesen. Hon som rådde mig till kejsarsnitt. Det var vissa av mina problem som jag kände att vi inte tog upp vid undersökningen, så jag ringde henne.

Hon förklarade min skada mer ingående, och berättade att det är mer omfattande än man trott. Vilket faktiskt kändes skönt, det förklarar ju mina problem. Hon lät väldigt förvånad när jag sa att alla specialister jag träffat har sagt att jag absolut ska föda vaginalt igen om jag vill det. Hon sa att "Det skulle de förmodligen inte säga om de läst min undersökning, för det är verkligen pga förlossningen du har de här problemen, och du är så pass skadad redan så jag inte tycker att du ska föda vaginalt igen."

Det är tydligen henne specialfall som jag blir skickad till när de ska utredas inför en ny förlossning, och hon sa att den undersökningen har vi redan gjort, och vid samtal om det här kommer hon säga att hon verkligen röstar för kejsarsnitt.

Och tack vare Stina så känner jag mig faktiskt mer okej med det. Jag får ju faktiskt chansen att planera för ett snitt vid en ev graviditet, ett snitt som får bli min revansch. Jag har provat det där en gång, och det gick inte så bra. Istället för att fokusera på det jag aldrig fick, ska jag fokusera på det jag faktiskt fick. En underbar upplevelse och ett friskt barn.

Så mycket

Jag har så mycket att berätta, men så lite ork och tid att skriva. Ville bara säga det, och att jag hoppas på att återkomma imorgon :)

04:30

Fantastiska, underbara, häftiga, söta - men framförallt älskade - lilla barn. Det är inte, och jag upprepar INTE, okej att gå upp kl 04:30 och vara pigg. Det gör kaos med dina föräldrar.

Men det blir åtminstone lite mer okej när du har världens pusskalas med din mamma. Sånt uppskattas alltid. Trots att du numer bara kallar mig för pappa.

Sinnen

Jag använder verkligen mina sinnen, på alla sätt och till allt. Allt samverkar och bidrar till en väldig massa upplevelser.

Som att gå ut och slänga soppåsen en tidig försommarkväll. Och bli fullkomligt knockad av den underbara doften av sval sommarkväll och häggar som precis slagit ut i blom, under en klarblå men aningen skymmande, blå sommarkvällshimlen. Ackompanjerat av det vackraste fågelkvittret.

Jag tackar mina sinnen som gör att jag får en så fin stund bara genom att gå ut och slänga soporna!

Det är klart att det har sina nackdelar också, men nackdelar passar inte i det här inlägget. Nu ska jag ta min härliga sommarkväll och lägga mig och drömma om den underbara sommardagen som utlovats imorgon. Sommardag eller sommarkväll - I love them both!

Grejer på gång

Det händer stora saker nu, hemmet och våra liv packas ner i kartonger som staplas på varandra. Ett nytt liv ska ta sin början :)

Det känns faktiskt lite vemodigt också. Igår satt jag och storgrät så jag knappt fick luft när jag fick tummen ur och sa upp Julias nuvarande dagisplats. Det nya dagiset kommer säkert bli precis lika bra, men det känns så tråkigt när man måste lämna så otroligt bra och engagerad personal som hon trivs så bra med.

Imorgon ska vi åka till Ikea och köpa möbler till Julias rum, och inredning till våra klädkammare. Julia ska få en barnsäng tänkte vi :) Men det kanske är dumt? Nytt hus, eget rum, ny säng, nya möbler och nytt dagis... Någon som vet?

Bula

Om jag är gravid? Nej, jag har bara sjukt ont i magen. Lite småsvullen!

Det väntar gastroskopi om drygt en vecka, får se om de hittar nåt. Under tiden får jag inte äta min medicin. Resultatet av det ser ni på bilden ovan.

Det tar sig

Vi renoverar och vi renoverar, och som pricken över i så har jag varit sjuk i en vecka. Men förra helgen målade vi alla rum på övervåningen två vändor. Och spacklade och slipade förstås. Och satte upp lite väggar, flyttade lite dörröppningar, etc, etc.

Den här helgen, alltså igår och idag, har vi tapetserat fondvägg i Julias rum (och SHIT vad nöjd jag blev!), lagt golv på hela övervåningen, socklat i varje rum, satt in nya dörrfoder, inrett två klädkammare... Inte mycket var nu inför flytten nästa helg!


Julias rum sett från allrummet på övervåningen


Julias rum sett från fönsterväggen på den tidigare bilden.

Imorgon är det inte mycket kvar, och vi tänkte försöka skynda undan så vi kan vara med Julia. Det känns inte kul att lämna bort henne tre helger i rad...

Beslut

Idag är en sån dag då det inte är svårt att fatta beslut om kejsarsnitt eller vaginal förlossning. Jävla helvete rent ut sagt - när fan ska problemen ta slut?!

Idag har det blivit ett till samtal till SÖS och jag är så innerligt, heligt jävla less på allt vad sfinkterruptur heter! Jag har gråtit på jobbet, jag gråter i tunnelbanan och just nu vill jag inget hellre än att amputera skiten.

Jodå, bitter är bara förnamnet. Kan jag inte bara få det där samtalet med specialisten nu så jag kan få det ur mitt huvud?

Och nästa gång blir det garanterat ett kejsarsnitt. Om ni frågar mig idag. Trots att det av någon löjlig anledning gör mig ledsen. Jag vill bara ställa mig och skrika som ett barn nu. Det blir ingen revansch för mig helt enkelt.

Blondes have more fun?

Ett gammalt hederligt blondinskämt för att lätta upp denna regniga, kalla tisdag:

Varför har blondiner blåmärken runt naveln?
- Blonda killar är inte heller så smarta.

Just in case?

Nog för att det regnar (och snöade!!!) här i Stockholm idag, men att ha på sig en flytväst?! Jodå, jag såg just en tjej som hade det.

Men å andra sidan - man vet ALDRIG när man kan behöva en flytväst.

Förtydligande

Jag vet inte om jag uttryckte mig bra och fick fram det jag menade i mitt förra inlägg...

Men jag tar alltså avstånd från alla typer av våld. Framförallt terror.

Det enda våldet jag egentligen tycker vore berättigat är dödsstraff för pedofiler. Det går helt emot min linje att vara emot våld, men jag har alltid tyckt att pedofiler har förbrukat sin rätt att leva.

I övrigt är jag emot våld. Jag klarar inte av att se folk slåss, jag klarar inte ens av att se folk bli arga på varandra och börja bråka, jag blir otroligt illa till mods av det.

Jag var förmodligen inte mycket tydligare nu... Äh, ni förstår säkert vad jag försöker mena...?

Reflektioner

Jag är rädd. Världen känns skev idag. Usama bin Ladin är dödad på order av USA, och världen jublar.

Jag blir ledsen - och rädd. Inte för bin Ladins skull. Men för världens skull. Våld föder våld, och jag tror att det här bara är början till något värre. Hans anhängare kommer ta ut sin hämnd för sin ledare.

Det är inte det att jag inte fattar allvaret i det han gjorde 11:e september för 10 år sedan, jag satt som förstenad framför tv:n i nära ett dygn jag också, jag hade också kalla kårar. Jag var förstummad.

Men oavsett hur illa det var, hur ondskefull han är, så tycker jag att det känns fel att fira någons död. Speciellt när döden är beordrad. Jag vet inte om jag får fram det jag vill få fram och menar...

Jag menar bara att det är en hemsk värld vi lever i om man tänker på det. 11:e september 2001 och 2:a maj 2011 är exempel på det. Det känns bara fel. Att dansa på gatorna för att någon är död - hur hemsk denna någon än är.

Men det kanske bara är jag?

Lycka utan gräns!

Nej, just nu vet min lycka inga gränser - jag har precis hittat ultraljudsbilderna som varit spårlöst försvunna i ETT ÅR!

Jag har letat överallt, vänt ut och in på hela lägenheten ett antal gånger, och nu plötsligt bara låg de i byrålådan. Ett mirakel!

En fas?

Jag har börjat tro att Julia inte tycker om mig längre. Hon har plötsligt blivit pappig, vilket i och för sig är välkommet både för P's självkänsla och för min avlastning.

Men hon gör mig illa. Och då menar jag illa, och med flit. Hon nyper mig det hårdaste hon kan, hon sliter i mitt hår, trycker in fingrarna i mina ögon och river mig i ansiktet...

Straffar hon mig för att vi knappt träffats i helgen? Varför straffar hon i så fall inte P? Är det en fas? Eller är det så illa att hon inte tycker om mig längre?

Jaja. Hon verkade i alla fall gilla sitt rum idag när hon var där och tittade. Det gjorde mig glad, och jag försöker tänka på det istället för att tänka på att jag känner mig som världens sämsta mamma.