"Det räcker så!" och ett litet fyll-O

Det händer så mycket med Julia mest hela tiden, och varje dag får jag bita mig i läppen för att inte brista ut i gapskratt. Det är sällan jag lyckas låta bli. Igår ville hennes pappa ha en puss av henne, och efter en timmes (!) trugande gick hon med på det. Han fick ett par pussar, men när han satt kvar med sin pussmun redo sa Julia "Det räcker så, pappa!" och vände på klacken.

Lite senare gick hon och ställde sig bakom fotpallen vid soffan (vilket betyder att hon går på toaletten, för att uttrycka det lite fint), och plötsligt frågar P mig om jag har pruttat eftersom det luktar så mycket. Då säger Julia "Nej, Jujja bajsat!" :)

I samma sekund som blöjan är bytt och utslängd så ringer det på dörren, och in kommer farmor med kusin Ofelia i släptåg. Åh, vilken lycka! De sprang, de lekte, de busade, fikade, drack mjölk så det nästan sprutade ur öronen, och så fick de för sig att dansa. Och som de dansade! Julia vickade på rumpan och Ofelia snurrade som om det gällde livet. När jag tittade på henne efter en stund så hade hon stora problem med att gå, än slank hon hit och än slank hon dit och hon såg ut som ett riktigt litet fyll-O :) Jag satte mig på golvet och höll henne stilla en stund tills ögonen hade slutat snurra och hon kunde gå rakt igen, sötnosen :)

De leker så fint de där små kusinerna. Hoppas att mini-kusinerna kommer lika bra överens!

Tredje turen

Idag tog jag en tredje tur till förlossningen/spec mvc på SÖS. Ihärdiga, bitvis täta och kraftiga sammandragningar och onda förvärkar var anledningen.

Usk:an kunde - bara genom att titta på mitt urinprov - säga att det är en ny uvi. Ctg kopplades och bebisen var helt sjövild. Några minuter låg hans hjärtljud på 180-190 och jag hade nästintill ständiga sammandragningar.

Undersökningen visade att tappen var något förkortad men inte mer än sist. Yttre modermunnen var mjuk (?!) och jag var öppen 1 cm. Precis som sist, så det var ju skönt.

Jag fick en ny pencillinkur och Bricanyl för att stoppa sammandragningarna, men jag vet inte hur stor verkan den gjorde. Sammandragningarna minskade kanske ett tag, men nu är de igång igen. Ska man jag bara ha is i magen ett tag, eller vad ska man göra?

Vecka 35 (34+0) på fredag, och på dagen 30 dagar kvar tills vi får träffa vår lille son :)



Precis innan jag åkte in :)

Triumf!

Jag överlevde den här dagen trots att jag verkligen inte trodde att jag skulle göra det. Det känns i alla fall väldigt bra och så här i efterhand förstår jag inte vad som varit så kämpigt. Men det har det ändå varit...

Det bästa med den här dagen är vetskapen om att om 35 dagar (på dagen!) är lillebror här hos oss. Ljuset i slutet av tunneln :)

Vi får se om det blir en tur in till spec mvc för att lämna urinodling i och med att jag fått så mycket sammandragningar igen plötsligt. Men då får jag ta med mig Julia eftersom jag håller henne hemma imorgon också för säkerhets skull.

Och hur jag ska överleva morgondagen blir morgondagens problem. Men att jag klarar det vet jag ju :)

Oflyt

I lördags ringde en läkare från förlossningen på SÖS och gav mig resultatet på urinodlingen jag tog när vi åkte in 1 jan (!), och det visade mycket riktigt att det var urinvägsinfektion. Vilken tur att jag åt klart antibiotikakuren trots att de aldrig ringde som de sa. Ännu mer tur att jag gjorde det eftersom det visade sig att det var Grupp B Streptokocker (GBS) jag hade.

Igår var vi ute och åkte lite pulka med Julia när snön äntligen kom. Och jag mitt nät tänkte att jag klarade mig utan kryckor eftersom vi inte skulle gå så långt. Jo hej vilken bra idé... Sista 50 meterna var nog bland det mest smärtsamma jag varit med om.

Resten av dagen hade jag kraftiga sammandragningar som kom för minsta lilla, och senare på kvällen fick jag förvärkar i ett par timmar. Idag är magen stenhård igen, och jag vet inte om det kanske är en ny uvi eller om sammandragningarna triggas igång av smärtan från fogarna.

Hur eller hur så ska jag ringa barnmorskan, men de har bara telefontid mellan 10-12. Och till råga på allt så vaknade lillskruttan och var snorig, lite febrig och ena ögat rinner, så det blir knappast något dagis idag. Eller imorgon heller förmodligen beroende på hur dagen utvecklas, regeln är ju 24 feberfria timmar. Så skönt att min mage blir stenhård så fort jag rör mig idag, och ska försöka ta hand om en liten sjukling som egentligen inte är så sjuk.

Och jag ser bara allt som skulle behöva göras, vårt hem ser ut som ett kaos. Det stressar mig, jag skulle vilja röja av. Men gör jag det så får jag sammandragningar. Jaja.

Vecka 34

Igår gick jag in i vecka 34 och jag börjar se ljuset i slutet av tunneln. Jag börjar även få panik för jag känner mig inte klar på långa vägar... Min kropp känns dock mer än klar, speciellt efter en sömnlös natt med svinonda fogar och sammandragningar som jag vaknade av.

Lillen bökar på därinne och får mindre och mindre plats verkar det som :)



Jag längtar verkligen tills han är här nu, min kropp orkar inte riktigt vara gravid längre.

Nässelfeber

Hata nässelfeber som gör kaos med min dotter så här!!



Hela bålen var full av utslag igår, hon hade även i ansiktet, på armarna, händerna, benen, fötterna. Och som hon vred sig, kved, kliade och grät. Jag trodde jag skulle gå sönder inombords...

Jag ringde faktiskt sjukvårdsrådgivningen som tyckte att vi skulle åka in på barnakuten för att få Tavegyl, men som tur var slapp vi sitta i timmar där eftersom vi kunde få tag på Tavegyl på annat sätt. Och det hjälpte! Idag har hon bara varit sänkt av Tavegylen hon fick imorse, men hon verkar må bra och utslagen är borta.

Men jag säger då det, det där var inte ett dugg roligt.

Vecka 33

Idag är det 45 dagar kvar till vi får träffa bebisen som lever loppan inne i min mage :)

Jag var hos barnmorskan idag, och allt såg så bra ut så. Och precis som jag trodde så är lillkillen fixerad, det förklarar trycket, ilningarna och huggningarna neråt. Idag har det gjort så ont så jag börjat gråta flera gånger.

När jag var på mvc så var jag tvungen att gå genom bvc's lokaler, och när jag hörde ett litet, litet barn skrika började jag längta så mycket efter min bebis så jag blev alldeles tårögd :)



Socker: 4,5
BT: 110/60
HB: 110
SF mått: 31
Hjärtljud: 136

Och så är han fixerad som sagt :) Resten av dagen och kvällen har präglats av sammandragningar och ont, så det får nog bli en tidig kväll för mig. Dessutom är jag skitsur, men det behöver vi inte gå in på.

Vecka 32

Ja, magen visade jag ju igår :) Annars börjar jag bli väldigt tung och har fått väldigt ont i magen. Och det trycker som attan neråt.

Jag är allmänt helt värdelös på att dricka ordentligt, men idag har jag varit så törstig och druckit säkert 2 liter. Inte så konstigt, men vad som är konstigt är att jag inte kissat mer än en gång nu ikväll och då var det väldigt lite och koncentrerat.

I övrigt har jag så ont i både fogarna och magen så jag måste ta en Citodon till natten för att kunna sova. Och det är precis vad jag ska gå och göra nu - sova. Det känns inte som att det är vad bebisen har tänkt sig dock, men jag kanske kan sova igenom det :)

Mammamisshandel

Alltså. Jag fattar inte hur bebisen möjligen kan tycka att han har det trångt:



Men hans bökande de senaste dygnen har fått mig att fundera, och jag har kommit fram till två slutsatser:

1. Han är en demonbebis som i Breaking Dawn.
2. Han försöker desperat ta sig ut. Överallt och samtidigt.

Jag har så ont i magen och fogarna (fast fogarna är inte hans fel) så jag var tvungen att gå ner och ta Citodon i hopp om att få sova inatt. Och den börjar ge resultat nu, speciellt när man inte tagit något annat än Alvedon senaste månaderna ;) Så tack och god natt!

Och bebis... imorgon kan vi väl låta bli att misshandla mamma va?

När Gud hör bön

Idag stavas svaret på mina böner "Pernilla, Peter och de två små O:na". De kom hit och lekte och busade järnet med en tidigare uttråkad och understimulerad Julia. Men inte nog med det - de hade med sig semlor till oss alla!

Tänk vad fantastiskt det är med så fina och omtänksamma människor i den närmsta släkten! Det är få förunnat. Semlorna satt som en smäck, barnen lekte och busade sig övertrötta och sover som små grisar. Och vi fick se hur livet som tvåbarnsföräldrar kan te sig, och bombarderade dem med frågor och vädjade om tips. För snart, väldigt snart, är det vår tur :)

Ny craving

Så var det dags för en ny craving igen, jag har ledsnat på a-fil med skivad banan, russin och flingor. Tyvärr har jag verkligen inte blivit sugen på ett nyttigare alternativ. Såklart. Jag har blivit så vansinnigt sugen på SEMLOR. Och ännu mera tyvärr så har jag blivit sugen på hembakade semlor just.

Man kan komma undan med rätt mycket när man är gravid. T.ex lussebullar i oktober (eller juni när jag väntade Julia), så visst borde man komma undan med semlor i januari? Fettisdagen är väl i mitten av februari?

Memory Lane

Igår var det två ganska nervösa föräldrar som satte sig i bilen och styrde mot förlossningen på SÖS. Hela dagen spenderade jag liggandes i soffan med sammandragningar som tilltog i styrka och täthet. När det var 3-5 min emellan dem tyckte förlossningen att vi skulle komma in. Vilken nervös stämning det var i bilen!

Och nervösare blev det när vi kom fram och ringde på klockan. Två andra par anslöt sig, men de var verkligen där för att föda. Oj så jag led med de stackars tjejerna, och oj vad roligt det var att se de nervösa, förväntansfulla och småspattiga blivande papporna :) Mer om det sen.

Vi kom in på ett rum, jag fick lämna urinprov och det kopplades ctg. Det var häftigt att se korridorerna vi traskade runt i, toaletten där jag fick lavemanget, rummen... Man var liksom inte riktigt med på samma sätt förra gången :) Ctg såg bra ut, men självklart avtog sammandragningarna. Jag fick några stycken varav en var så kraftig så jag var tvungen att andas mig igenom den.

Läkaren kom in och undersökte mig, tappen var kortare än sist och jag var 1 cm öppen. Hon kände bebisen huvud och bekräftade mina misstankar att han börjat fixera sig när hon sa att han står väldigt långt ner med huvudet. Men hon var inte orolig för att han skulle födas nu, och urinprovet visade urinvägsinfektion.

Men vad mycket minnen det lilla äventyret framkallade hos oss båda! Det var lite mysigt på nåt sätt. Och när jag såg tjejerna som vek sig dubbla av smärta, tappade förmågan att prata, inte kunde gå och som hade förvridna ansikten, så kändes det rätt lugnande att jag inte behöver gå igenom det där igen. Snittet känns faktiskt ganska välkommet och det är jag glad för att jag äntligen känner. Jag var verkligen inte ett enda dugg avundsjuk på dem, det trodde jag att jag skulle vara. Även bilresan in till sjukhuset känns bra att jag inte behöver göra med värkarbete :)