Julledigt

Man kan säga att jag har haft lite julledigt från bloggen. I sisådär två veckor nästan.

Julen har passerat, och det var den bästa julen på länge. Det var vi som höll i julen i år, tillsammans med min ena svägerska. Allt flöt på så otroligt bra, faktiskt i dagarna tre.

Ett litet smolk i bägaren var att jag blev sjuk strax innan jul, och fortfarande är det. Jag ignorerade det under julhelgen. Nu när julen är över ligger jag däckad. Totalt.

Febern och det onda i halsen är borta, men istället har jag fått en helsikes hosta, svårt att andas och så ont i luftvägarna så jag inte kan sova om jag inte sitter upp. Oh joy. Men det går nog över snart. P tycker nog att det är ganska lugnt och skönt här hemma nu när jag inte har någon röst och bara kraxar när jag försöker prata... :)

Min stackars lilla tjej har också varit sjuk, ett tag blev jag orolig eftersom hon vägrade både mat och vatten. Hon bara skakade på huvudet så fort nappflaskan eller skeden närmade sig hennes mun. Men efter Alvedon-supp så gick det ganska bra. Halsont?

Vi hyrde ut henne till hennes mormor och morfar imorse, och hon ska sova över där inatt. Det är så tomt utan henne! Men imorgon får jag hem min lilla prinsessa igen :)

Tjejgrej

Idag kom jag hem till en liten tjej som blev så glad när hon såg mig så hon inte riktigt visste om hon skulle skratta eller gråta. Så hon gjorde lite av båda :)

Vad jag älskar att komma hem till det! Hon skulle kramas och gosa, och vara i min famn. Pratade P med henne eller kom för nära så skällde hon på honom :) Jag satte mig på golvet med henne, och så kröp hon snabbt iväg, pratandes på sitt egna vis. Och jag satt kvar. Det tog några sekunder för henne att krypa till andra änden av köket, och komma tillbaka med sin guldiga hårborste i högsta hugg.

Till min stora glädje och förvåning så började hon borsta mitt hår! Och hon verkade gilla det, för hon skrattade så hon kiknade och fick hicka :) Som vi satt där på golvet och skrattade, hon och jag! När varje skrattattack var över tog hon några borsttag med borsten i mitt hår, och sen kiknade hon av skratt igen.

Älskade, underbara lilla unge! Vad har jag gjort för att förtjäna henne?!

Flyt!

Trots att jag har tillbringat mesta delen av dagen med att vara orolig, spänd, nervös och otroligt irriterad, så har jag haft en riktigt bra dag! Det har flutit på så bra på jobbet, så pass bra att jag satt över 40 minuter av bara farten :)

Varför orolig, spänd, nervös och irriterad? Orolig, spänd och nervös eftersom min kollega och vän som är gravid i vecka 34 hade skickat meddelande till mig kl 01.52 och skrev att hon var inlagd på förlossningen med värkar. Hela dagen gick mina tankar och sms till henne.

Hon är hemma nu, men ska tillbaka imorgon. Bebisen mår bra, men hon kan eventuellt ha havandeskapsförgiftning eller problem med levern. Fatta att jag har suttit som på nålar!

Irriterad för att en annan kollega verkar få hjärnsläpp ibland. Idag vid lunch frågade han om han kan vara ledig resten av veckan. När vi har som mest att göra och är underbemannade som det är ändå. Anledningen? Han träffade en tjej i lördags och vill ha långhelg med henne. Mitt svar? Take a wild guess...

Ibland är jag för snäll för mitt eget bästa. Jag gick med på att han får vara ledig på fredag. Med resultat att jag kommer få extremt extra mycket arbete, och hamna ordentligt efter med det jag redan har.

Som sagt. Lite för snäll för mitt eget bästa.

Ärlighet varar längst?

Jag har alltid blivit uppfostrad med att man ska vara ärlig. Min mamma måste ha lyckats riktigt bra, för jag är brutalt ärlig. Av erfarenhet har jag lärt mig att små lögner får värre konsekvenser än brutal sanning.

Min ärlighet har medfört att jag är väldigt öppen. Det fanns spärrar, men de försvann efter förlossningen när jag hade haft mer eller mindre 20 personer som skådat mitt allra heligaste, klämt, känt, undersökt. Nu är jag inte bara brutalt ärlig, utan även brutalt öppen. Jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt?

Kan det hjälpa en enda person så är jag nöjd. Ikväll resulterade min öppenhet och avsaknad av gränser för vad man kanske normalt inte pratar om med folk, i att en annan vågade öppna sig och fann någon i samma situation, fast lite längre fram i processen. Då är det värt det. Lättnaden i hennes ögon var så värd det.

Till de som kanske tycker att min ärlighet och öppenhet är jobbig och påträngande, kan jag bara be om ursäkt. Men jag hoppas ju såklart att ingen tycker det :)

Hyacint

Jag älskar verkligen doften av hyacinter, det är utan tvekan julens godaste doft. Till min stora glädje är jag inte allergisk mot dem längre! När jag var mindre så kunde jag inte vara i ett rum som det fanns hyacinter i, jag nös tills någon tog ut dem. Men nu går jag runt och luktar på dem hela tiden, jag kan inte få nog.

Det gick bra idag på jobbet, jag överraskades av Luciatåg med lussefika, julbordslunch, men framför allt kollegor som var smått överlyckliga över att se mig :) Jag var helt säker på att min "danska" skulle vara som bortblåst, men den satt där den skulle redan i första samtalet. Det var faktiskt ganska kul att vara tillbaka, även om det självklart var underbart att få vara hemma med P och Julia. Trots sjukdom och nackstrul :)

Det är kallt.

Jag såg ett program om Wikileaks på tv nu ikväll, men jag såg bara brottstycken. Det räckte för att jag skulle börja gråta. Och banne mig, jag fick lite tungt att andas.

Vad är det som händer med vår värld?! När sköt man pansarskott på en bil med barn i, och skyddade sig med orden "Föräldrarna får skylla sig själva som tar med barnen ut i strid.". De var på väg till skolan...

Julia gnydde till inne i sovrummet. Jag stoppade om henne och undrade vad det är för värld jag har satt henne till. Kommer jag kunna skydda henne?

Jag fryser. Och det är en slags köld som inga filtar i världen hjälper mot.

Litet ljus i mörkret!

Jag är ganska påverkad av de här sprängningarna i Stockholm, men jag ska försöka att inte tänka så mycket på det.

Så vad kunde passa bättre än att jag just fick en award?! Det var gulliga Stina som gav mig den :) Hon och jag fick våra små tjejer samma dag, och hade inte helt plättlätta förlossningar... Nu är hon gravid igen och ska föda vilken sekund som helst (eller 17 dec som är min gissning). Tack, du lyste verkligen upp min dag!

Regler:

1. Tacka och länka den du har mottagit priset av.
2. Kopiera prismärket till din blogg.
3. Berätta vilka tre författare du räknar till dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare.
4. Skicka priset vidare till fem personer som du tycker förtjänar det (läs; som jag vill veta vad de läser :) )

Jag är en bokmal, men efter att jag fick barn så hinner jag tyvärr inte läsa speciellt mycket... Men jag har hunnit skaffa mig några favoritförfattare genom åren, och jag försöker få tid till att läsa. Det är så avkopplande! Hittar jag en bra bok så är jag helt i min egen (eller rättare sagt, bokens) värld tills den är utläst. Efteråt känner jag mig tom :) De böcker jag läser nu har inte riktigt samma effekt. Eller vad sägs om "Tittut regnbågen" eller "Vift vift - vad är det?"? ;)

1. Odjuret av Roslund & Hellström (samma som Stina faktiskt, tråkigt nog kanske :) ). Det finns inte många böcker som har berört mig djupare än denna. Att den är aningen självbiografisk gör inte saken bättre. Jag skulle aldrig få för mig att läsa den nu efter att jag fått barn, det skulle jag förmodligen inte klara. Den är så stark. Jag har läst alla Roslund och Hellströms böcker och tycker att de är helt genialiskt skrivna. De slutar alltid med en totalt oväntad twist. Samtliga böcker rekommenderas varmt!

2. Absolut inte för att smöra, eller för att på något sätt vara partisk, men min svägerska har skrivit en fantastiskt gripande bok som jag sträckläste utan att ens sova. "En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva" handlar om konflikten mellan Israel/Palestina, om de som lever bakom nyhetsnotiserna, de som lever i konflikten. Otroligt bra skildrat, från flera håll. Pernilla levde där, bland dem. Hon krånglade sig igenom taggtråden i vägspärrar, var med när bulldozers rullade in för att ödelägga en familjs hem. Jag grät redan i förordet. Tyvärr finns inte boken att köpa i bokhandeln längre, men jag har ett par ex här hemma ifall det skulle vara av intresse. Den lämnar ingen oberörd.

3. Jag kan vara tråkig och säga Millennium-trilogin, men hur kul vore det? Även om de tillhör mina favoriter så känns det som att jag måste säga något annat. Tänk om Stieg Larsson hade levt... Åse (av Denise Rudberg) är en väldigt lättsam bok som lämnar en ganska skön känsla efter sig, men samtidigt "men vad händer nu då, jag vill fortsätta läsa?!". Det är den enda boken jag läst av Denise hittills, men det kan mycket väl bli fler. Jag ser framför mig hur jag ligger på en filt i sommar och läser fler av hennes böcker. (Men ärligt talat, hur troligt är det med en liten 1½ åring hemma? :) )

Och så vill jag väldigt gärna veta vilka böcker och författare följande personer läser (med andra ord har ni fått en award, mina vänner :) )

• Pernilla - min underbara svägerska (jepp, hon jag skrev om på punkt två!) som är världens finaste mamma, vän, svägerska och människa. Alltid kul att höra vad en författare själv väljer att läsa!
• Liv - min partner in crime, min vapendragare, min vän som jag lärde känna när vi båda närmade oss slutet av graviditeterna. Hon som fick mig att gråta på bb när jag äntligen fick en dörrknackning som talade om att hennes väntan var över :) (jag kan inte länka, hennes blogg är lösenordsskyddad tyvärr)
• Emma - en av Mammorna i min mammagrupp, tjejen som gjorde verklighet av det vi andra bara drömmer om - hon flyttade utomlands med hela familjen över vinterhalvåret och levde livet i Argentina!
• Anneli - en annan av Mammorna i mammagruppen, men inte vilken som helst :) Hon var den jag direkt tydde mig till av någon anledning. Hon är så varm, inbjudande och härlig!
• Och en femte person kommer jag tyvärr inte på... Har nog inte så många som läser min blogg ;)

Mörkrädd

Det skrämmer mig något så otroligt att det skedde ett terrorbrott i Stockholm igår, när jag först hörde om explosionerna hade jag inte en enda tanke på terrorism. Det händer inte här.

Nu har det hänt. Här.

Man vet inte hur stort det här är, det kan vara en ensam människas verk, och det kan vara ett nätverk.

Oavsett vad så skrämmer det mig. Det skulle inte hända här.

Tre kg

Vilken dag vi har haft! Vi gick upp i vanlig tid, när vår lilla solstråle ställde sig upp i sin säng och talade om att hon var vaken. Ny blöja, välling i sängen mellan oss, morgonmys. Och sen fullt ös, på oss alla tre.

Vi har röjt, rensat, plockat, pyntat, fixat och donat precis hela dagen. Och vilken julkänsla jag har!

Efter att ha stått och rullar och stekt köttbullar av tre kg köttfärs, känns det som att min rygg har gått av. Och då överdriver jag inte. Så nu tycker jag att jag har gjort mig mer än väl förtjänt av att sitta still i soffan resten av kvällen. Imorgon är det nya tag.

Lite förlossningsrelaterat konstaterande: När man fick en total sfinkterruptur grad 3 och 4 så är det inte bra att få magsjuka. Det har otroliga följder, även så här ett år efteråt. Alltså, ett år efter sfinkterrupturen, och en vecka efter magsjukan. Jag vill inte veta var den hur den här vändan kommer sluta... Men jag anar stora problem, och då är jag ändå en otroligt lyckligt lottad tjej.

Som balsam för själen

För att ladda batterierna efter den här sjukveckan, så sitter vi nu ute på landet framför en öppen brasa. Barnet sover sött i sin säng, brasan sprakar, jag smuttar på ett glas rött vin och utanför gnistrar ett 20 cm tjockt, vitt snötäcke.

Jag och min älskling sitter i soffan och slötittar på Idol och har det hur mysigt som helst.

När jag stod och lagade middag så satt Julia bredvid i sin matstol, med en egen slev i sin lilla hand. Hon jollrade, pratade, fixade och donade. Och till slut blev det tyst. Hon satt och lutade huvudet mot bordet på stolen som hon brukar göra, men var väldigt tyst och stilla. När jag böjde mig fram och tittade på henne så sov hon :) Lilla sötnosen!

Imorgon blir det en utedag hoppas jag, jag tänkte försöka orka med en långpromenad med min familj :)

It's alive!

Jodå, jag lever! Till slut, eller vad man ska säga. Jösses vad jag har varit svag! Idag åt jag mat för första gången sen i måndags kväll. Två falukorvsskivor och en 5 cm stor klick potatismos.

Jag var hos naprapaten idag igen, och idag fick hon rätsida på mig. Det känns verkligen nu, och det är allt annat än skönt. Eller, det är äckelskönt. Gör ont men på ett bra sätt.

Idag tog jag första lilla promenaden sen i fredags förra veckan. Till affären, det är ca 200 m dit. Jag var helt slut när jag kom tillbaka.

Jag har även tagit ett nytt steg in i vuxenvärlden, jag har gjort mitt livs första julskinka - själv! Och den blev riktigt god och riktigt lyckad. Klapp på ryggen till mig själv :)

Grädden på moset, pricken över i.

Som om den senaste veckans extrema huvudvärk inte vore nog, toppat med övriga familjens magsjuka, ett akut besök hos min naprapat, men framförallt inställt 1-års kalas, så vaknade jag inatt med en känsla som sa "Spring!!" och det gjorde jag. Sen fick jag springa ett par gånger till (springer fortfarande) och magsjukan var ett konstaterat faktum. Men så jävla fint och bra då!

Om man bortser från hur dåligt man mår, så är det ganska mysigt att vara hemma och titta på P och Julia. Som nu när P ska söva henne för hennes middagslur. Hon sitter i hans famn och tittar på tv, och P sover ;) De är så söta!

Det blir nog till att vara hemma resten av veckan. Framförallt för att återhämta sig, men också för att inte smitta kollegor. Det var längesen jag var så här svag.

Överväldigad

Med risk för att bli lite tjatig nu... Men oj vad jag älskar min dotter, mitt lilla barn!

Hon somnade redan kl 18.13, men har gnytt till ett par gånger. Till slut kunde jag inte motstå, så jag tog upp henne i famnen och lät henne somna om där. När hon hade somnat satt jag och tittade på hennes änglalika lilla drömmande ansikte och fantiserade om vad hon drömde om.

Och jag tänkte naturligtvis lite på hur det var för precis ett år sen ;) När allt var så nytt, när man var så osäker och inte visste nånting. Man låg bara och tittade på den lilla, lilla människan som låg bredvid, och man hoppade högt vid minsta lilla ljud.

Vi lär oss fortfarande, och varje dag känns verkligen som en ny dag. Tänk om man hade levt lika mycket i nuet även innan man fick barn! Vad mycket man har missat egentligen. Hon är bara ett år, men har redan lärt mig saker som jag inte ens hade lärt mig under mina 27 år.

Min lilla tjej är 1 år!

Idag är det ett år sen världens underbaraste lilla tjej föddes, med buller och bång :)

Efter 23,5 timmars förlossning sattes den första sugklockan. En halvtimme och en till sugklocka senare kom hon ut. För exakt ett år sen rullades jag upp till operationsalen där jag sen låg och kämpade för att hålla mig vaken så jag skulle få träffa min lilla dotter.

Hon har förgyllt våra liv från dag ett, och idag har det gått ett år. Det är helt otroligt, jag har varit mamma i ett år! Det har varit mycket känslor idag. Kl 10.29 stod tiden stilla en liten stund :) Kl 10.29 för ett år sen föddes Julia och gav våra liv en djupare mening, vi hade skapat en egen liten familj :)

Hon är vårt allt, vårt mirakel. Den häftigaste jag vet :)

Just nu...

Just nu, för precis ett år sen, stod en liten Stina och ringde på klockan hos förlossningen. Vi fick ett rum direkt och undersökningen visade att jag var öppen 5 cm och tappen var helt utplånad. Vi fick stanna kvar :) Det hade jag förvisso redan försäkrat mig om att vi skulle få innan vi åkte in.

Nu, ett år senare, har vi en liten tjej som är väldigt mammig ;) Och magsjuk... Så ettårs kalaset är till min förtvivlan inställt. Dagen har tillbringats hemma eftersom hela familjen är sjuk. Julia och P är magsjuka och jag har fortfarande min huvudvärk.

Eftersom jag inte spyr så fort jag rör mig så har det varit jag som har fått ta hand om familjen. Snart somnar Julia för natten, och jag har däckat på soffan.

Imorgon fyller vår lilla tjej 1 år! Det är otroligt vad tiden har gått fort.

Ett år

Just precis nu är det exakt ett år sedan jag fick jag den första riktiga värken. Då satt vi på sjukhuset och jag hade fått tidernas hinnsvepning. Läkaren tog i så det knakade i hennes fingrar.

Strax efteråt när vi satt i väntrummet och väntade på min "sovpåse" så sköljde en våg av smärta över mig, tog över hela min kropp. Och gjorde mig konstigt nog lugn. För då kände jag att nu är det på riktigt.

Just precis nu, ett år senare, sitter min lilla tjej mittemot mig och babblar och äter majskrokar så det står härliga till. Livet är härligt :)

Ironi?

Jag har *peppar peppar* klarat mig från Julias magsjuka, och hon har fått behålla både det hon ätit och druckit idag. Vi håller tummarna för att det fortsätter så.

Däremot blev jag tvungen att gå hem från jobbet idag pga huvudvärken from hell. Inget jag har tagit eller gjort har hjälpt, inte ens en piller-cocktail kombinerad med sömn har hjälpt. Det gör så ont så det svartnar för ögonen.

Plötsligt känns ett 1-års kalas aningen övermäktigt med tanke på allt som ska fixas. Jag vill att allt ska vara perfekt.

Jag undrar om det kanske är den där whiplash skadan som gör sig påmind? Eller så är jag helt enkelt spänd. Jag hoppas på att det är bra imorgon.

Nu ska jag mysa med min stora älskling, den lilla sover redan sött i sin säng.

Magsjuka

Julia har fått sitt livs första magsjuka och den var inte nådig. Hon fick inte ens behålla en klunk vatten.

Jag är däremot ganska stolt över mig själv, för jag klarar verkligen inte av spyor. Men jag klarade av att hon spydde ner sig själv en gång, tog av henne den fjärde pyjamasen, duschade henne. Och blev nedspydd själv en gång också. Det kanske är de 12 vitpepparkornen som räddat mig?

Jag var i valet och kvalet om jag skulle gå till jobbet idag, men nu är jag på väg. Med sjukt ont i huvudet. Det är helg om några timmar. Och jag håller tummarna för att min lilla prinsessa får behålla maten och vätskan idag så vi inte behöver ställa in 90 års kalaset, eller Julias eget ett års kalas för den delen.

Liten blir stor

På kvällarna när Julia har somnat kan jag stå bredvid hennes säng och bara titta på henne. Tänka, njuta, suga åt mig allt som är hon.

Varje kväll slås jag av hur stor hon är. Varje kväll. Växer hon lite dag för dag? Hon ligger på mage i sin säng, på rygg med benen rätt ut åt varsitt håll, på sidan med ena armen under huvudet... Och hon är så lång!

På söndag fyller hon ett år. Vi har haft henne hos oss i ett år. I ETT ÅR har hon förgyllt våra liv, i ett år har hon hållit oss fullt sysselsatta, i ett år har hon haft våra hjärtan i sina små händer.

På söndag blir Liten Stor.

Skitdag.

Dagen dag har varit lika dålig som gårdagen var bra. Gårdagen slutade med lite tjafs som jag inte orkade med, och jag antar att det följde efter lite idag.

Dagen idag började med en väldigt mysig liten tjej, och fortsatte med att jag var på väldigt bra humör. Fram till lunch då jag fick det hittills drygaste samtal jag har fått.

Och det fortsatte med ett jättefel upptäcktes, vilket ledde till att jag fick psykbryt på en kollega. Jag bad om ursäkt innan jag gick hem.

Hemma fortsatte det med en jättegosig liten dotter, god middag, gott vin och lite mer tjafs.

Nu sitter jag med ett glad väldigt gott vin i soffan och bara väntar på att få starta en ny dag imorgon.