Leva drömmen

Att äntligen bo i hus är en dröm som slagit in. Det vore nog lögn att säga att vi kommit i ordning, ett av rummen består av ouppackade kartonger och det saknas möbler. Att gå från 50 kvm till 150 kvm gör en rätt stor skillnad.

Min prioritet låg i att få Julias rum helt klart tills farmor kom och lämnade henne. Jag ville att hon skulle känna sig hemma, känna igen alla sina favoritsaker och förstå att det är här hon ska bo. Och det verkar ha funkat, hon älskar sitt rum! Hon har sovit i sitt egna rum i sin nya säng varje natt.

Igår började även nya dagiset och än så länge är jag skeptisk. Men det var jag mot det förra också, och det blev ju hur bra som helst :) Så jag håller tummarna för att detta ska bli lika bra.

Men det är samtidigt lite märkligt att flytta tillbaka dit där man kommer från, tillsammans med en kompis från förr :) Det kände vi båda av när vi var ute och gick med vagnen från lokala restaurangen. Det var lite konstigt att gå med sambo (och att det var just han!) och barnvagn på samma gångväg vi ragglat fram på tillsammans för 12 år sen :) Samma sak imorse när jag cyklade till tåget jag åkte med i tre års tid. Nu cyklade jag dit med en cykel med barnsits på, och från helt fel håll.