Det går så fort

Plötsligt händer det som inte får hända, och det spelar nästan igen roll hur snabb man är. Det går så fruktansvärt fort!

Jag, Julia, hennes faster och kusin skulle gå ner för att äta jordgubbar, och Julia är först att gå ner för trappen. Jag säger åt henne att stanna för jag vill gå före henne. Hennes faster kommer ner emellan och jag tänker att det säkert inte är någon fara. Då skriker Julias faster och jag ser hur Julia tumlar ner för trappen. Och det tar aldrig slut. Hon ramlar och ramlar och slår i räcket. Jag står förstenad och tittar, och håller i Julias kusin som blir rädd. Julias faster försöker hinna ikapp Julia.

Till slut slår hon i säkerhetsgrinden nere i trappen och det blir tyst. Sen kommer ett illvrål. Julias faster lyfter upp henne och kommer med henne till mig. Hon är i andningspausen mellan första och andra skriket, och sekunderna känns som en evighet. Till slut kommer det.

Vad mycket man hinner tänka. VAD har hon brutit? Hur gick det med nacken? Lever hon?

Hon grät inte ens i en minut, och ett litet blåmärke i pannan var allt hon fick. Men den synen, den känslan... jag blir förvånad om jag inte drömmer mardrömmar om det inatt. Fy helvete vad liten man är. Behöver jag ens säga att jag fortfarande gråter?