Julia är ett väldigt socialt barn som i princip alltid har accepterat vem som helst. Men de få gånger hon har varit sjuk, är det bara mamma som gäller. Inte ens pappa duger för henne då.
Det är verkligen mysigt och lite boostande till en början. Men nu när vi är hos mina föräldrar och jag ligger gömd inne i gästrummet så känns det bara som att det är mitt fel att hon är ledsen. För när hon ser mig är hon ledsen och ska bara vara i min famn, det är det enda som gör henne lugn. Men nu när jag "inte är här" så är hon nöjd ändå.
Är det någon som förstår hur jag menar, och som känner likadant, eller är det bara jag som är skev?
Det är verkligen mysigt och lite boostande till en början. Men nu när vi är hos mina föräldrar och jag ligger gömd inne i gästrummet så känns det bara som att det är mitt fel att hon är ledsen. För när hon ser mig är hon ledsen och ska bara vara i min famn, det är det enda som gör henne lugn. Men nu när jag "inte är här" så är hon nöjd ändå.
Är det någon som förstår hur jag menar, och som känner likadant, eller är det bara jag som är skev?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar