Jag är väldigt öppen med att min förlossning inte gick så väldigt bra, och att jag fortfarande har men av den. Men jag berättar inte riktigt hur jobbigt jag verkligen tycker att det är, hur illa det faktiskt är och vilka problem jag har. Jag skäms för mycket. Över något jag inte rår för.
Idag ringde jag samtalet jag samlat mod till i ett halvår och jag känner mig förnedrad. Sköterskan ville tvinga mig att säga rätt ut vad som är fel. Kalla mig känslig, men jag ville inte ropa ut det över hela kontoret.
På torsdag ska jag träffa en manlig läkare. Glädjen i det. Jag har inte berättat för nån, och på torsdag ska jag sitta inför en främmande man och berätta om min innersta hemlighet. Kör i vind.
Idag ringde jag samtalet jag samlat mod till i ett halvår och jag känner mig förnedrad. Sköterskan ville tvinga mig att säga rätt ut vad som är fel. Kalla mig känslig, men jag ville inte ropa ut det över hela kontoret.
På torsdag ska jag träffa en manlig läkare. Glädjen i det. Jag har inte berättat för nån, och på torsdag ska jag sitta inför en främmande man och berätta om min innersta hemlighet. Kör i vind.
Åh vad tråkigt när det blir så... Varför kan inte personalen läsa lite mellan raderna...? Att det viktiga är att de får all information av dig väl på plats... SKulle aldrig tvinga någon att berätta per telefon. Huvudsaken är väl att du får träffa en läkare och om det är fel instans så får de väl skicka dig vidare...
SvaraRaderaPepp pepp-kramar på dig! Du fixar det här på torsdag! Jag brukar, när saker är jobbiga, försöka tänka att jag inte är mig själv och då blir jag mycket modigare och vågar berätta. Då kommer ALLT och det blir oftast bättre i slutändan! Ska tänka lite extra på dig på torsdag! KRAM Stina