Alltså, den här dagen kommer gå till världshistorien som den sjukaste dagen någonsin. Jag har lyssnat väldigt mycket på musik, lugn musik, och vilken effekt det har!
Mitt i allt blir en kollega topp tunnor rasande, kastar iväg papper. Och går hem. En annan kollega springer då iväg gråtandes och kvar står jag och en till som frågetecken och försöker ta tag i röran som uppstått. Då kommer lyckligtvis den arga kollegan tillbaka, han hade fått lite luft och sansat sig en smula. Bra det.
Min hemska kollega som bara har en vecka kvar hos oss, har på allvar inlett Operation Reta Gallfeber På Stina. Helhjärtat och så uppenbart så andra kollegor reagerade på det. Idag fick jag nog och skällde ut honom på ett teammöte.
Jag talade tydligt om för honom att jag inte säger åt honom att göra saker för att jävlas. Att jag uppenbarligen kan min sak, och att jag säger åt honom vad han ska göra så det ska bli rätt gjort. Och gjort överhuvudtaget. Jag sa att när jag säger vad han ska göra, så förväntar jag mig att han gör det. Att jag är "så förbannat jävla less på att städa upp kaoset som andra glömmer/ställer till med/skiter i". Och att det känns som att han skiter fullständigt i allt, att jag inte accepterar det och förväntar mig att han går all in sista veckan. Inget mindre accepteras. Ord och inga visor.
Vad han svarade? Det han vet att jag och mina kollegor vill höra, men det ger jag ärligt talat inte mycket för. Men jag fick ur mig saker jag burit på så länge och det var så skönt. Befriande!
Enligt mig själv skällde jag ut honom, jag tyckte att jag till och med höjde rösten. Min kollega som var med var så imponerad över att jag var så lugn och sansad och la fram allt så sakligt. Som om jag pratade till ett barn. Så olika man kan tolka saker! Jag var allt annat än lugn, jag var så arg så jag skakade. Och känner jag honom rätt så kommer han inte till jobbet imorgon. Lika så bra det.
Men vilken dag! Jag känner mig helt slut.
Mitt i allt blir en kollega topp tunnor rasande, kastar iväg papper. Och går hem. En annan kollega springer då iväg gråtandes och kvar står jag och en till som frågetecken och försöker ta tag i röran som uppstått. Då kommer lyckligtvis den arga kollegan tillbaka, han hade fått lite luft och sansat sig en smula. Bra det.
Min hemska kollega som bara har en vecka kvar hos oss, har på allvar inlett Operation Reta Gallfeber På Stina. Helhjärtat och så uppenbart så andra kollegor reagerade på det. Idag fick jag nog och skällde ut honom på ett teammöte.
Jag talade tydligt om för honom att jag inte säger åt honom att göra saker för att jävlas. Att jag uppenbarligen kan min sak, och att jag säger åt honom vad han ska göra så det ska bli rätt gjort. Och gjort överhuvudtaget. Jag sa att när jag säger vad han ska göra, så förväntar jag mig att han gör det. Att jag är "så förbannat jävla less på att städa upp kaoset som andra glömmer/ställer till med/skiter i". Och att det känns som att han skiter fullständigt i allt, att jag inte accepterar det och förväntar mig att han går all in sista veckan. Inget mindre accepteras. Ord och inga visor.
Vad han svarade? Det han vet att jag och mina kollegor vill höra, men det ger jag ärligt talat inte mycket för. Men jag fick ur mig saker jag burit på så länge och det var så skönt. Befriande!
Enligt mig själv skällde jag ut honom, jag tyckte att jag till och med höjde rösten. Min kollega som var med var så imponerad över att jag var så lugn och sansad och la fram allt så sakligt. Som om jag pratade till ett barn. Så olika man kan tolka saker! Jag var allt annat än lugn, jag var så arg så jag skakade. Och känner jag honom rätt så kommer han inte till jobbet imorgon. Lika så bra det.
Men vilken dag! Jag känner mig helt slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar