Jag sitter i soffan och har min lilla snarkande dotter i famnen. Hon snarkar så sött och rycker till då och då när hon drömmer. I fotänden sover min stora älskling, men han är dock inte riktigt lika söt när han snarkar ;)
Men hur underbart är inte det här? Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att det här verkligen händer, att jag äntligen lever det liv jag har drömt om. Att barnet i min famn är mitt. Att barnet som kryper runt och leker, lär sig nya saker varje dag, säger "mamma" och menar mig, att det barnet är mitt. Att hon äntligen är här, och att hon varit det i ett år. Det kortaste året i hela mitt liv, det har gått så otroligt fort, och varit så underbart. Hur många gånger har man inte önskat att man kan stanna tiden en stund?
När hon var nyfödd och vi satt i bilen på väg hem från bb, satt jag och grät hysteriskt hela vägen hem. Världen hade förändrats, den var lite mer hotfull men ändå vackrare och mer betydelsefull nu. Mitt liv hade förändrats, jag hade förändrats, men utanför pågick allt som vanligt. Jag var ju mamma nu, och jag ville att hela världen skulle - och borde veta det. Inget var sig likt mer.
Jag älskade det, och älskar det fortfarande. Att bli mamma har förändrat mig, fått mig att mogna, lugna ner mig och njuta mer här och nu. Jag vill aldrig vara utan det här.
Snart stundar dagis för min lilla älskling. Det har varit otroligt skrämmande, men nu efter att ha hört och sett hyr fint hon leker med sin kusin och hur mycket hon uppskattar och gläds av sin kusin, så känns det mest positivt att hon ska få nya kompisar, bli stimulerad på ett sätt vi inte kan stimulera henne, få lära sig massa nya saker.
Men ett tag till får hon vara min lilla bebis, ligga i min famn och snarka. Och jag får njuta till fullo av denna lilla underbara människa som på bara ett år har lärt mig så otroligt mycket. Jag hade aldrig kunnat gissa vad kärleken till ens barn innebär, men det har hon visat mig om och om igen. Och som jag älskar henne!
Men hur underbart är inte det här? Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att det här verkligen händer, att jag äntligen lever det liv jag har drömt om. Att barnet i min famn är mitt. Att barnet som kryper runt och leker, lär sig nya saker varje dag, säger "mamma" och menar mig, att det barnet är mitt. Att hon äntligen är här, och att hon varit det i ett år. Det kortaste året i hela mitt liv, det har gått så otroligt fort, och varit så underbart. Hur många gånger har man inte önskat att man kan stanna tiden en stund?
När hon var nyfödd och vi satt i bilen på väg hem från bb, satt jag och grät hysteriskt hela vägen hem. Världen hade förändrats, den var lite mer hotfull men ändå vackrare och mer betydelsefull nu. Mitt liv hade förändrats, jag hade förändrats, men utanför pågick allt som vanligt. Jag var ju mamma nu, och jag ville att hela världen skulle - och borde veta det. Inget var sig likt mer.
Jag älskade det, och älskar det fortfarande. Att bli mamma har förändrat mig, fått mig att mogna, lugna ner mig och njuta mer här och nu. Jag vill aldrig vara utan det här.
Snart stundar dagis för min lilla älskling. Det har varit otroligt skrämmande, men nu efter att ha hört och sett hyr fint hon leker med sin kusin och hur mycket hon uppskattar och gläds av sin kusin, så känns det mest positivt att hon ska få nya kompisar, bli stimulerad på ett sätt vi inte kan stimulera henne, få lära sig massa nya saker.
Men ett tag till får hon vara min lilla bebis, ligga i min famn och snarka. Och jag får njuta till fullo av denna lilla underbara människa som på bara ett år har lärt mig så otroligt mycket. Jag hade aldrig kunnat gissa vad kärleken till ens barn innebär, men det har hon visat mig om och om igen. Och som jag älskar henne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar