Stora tjejen

Idag är Dagen Då Julia Ska Sluta Med Napp. Mammas stora tjej!

Vi skrev ett brev till Tomten imorse, samlade ihop alla nappar och gick ut och gömde dem i trädgården. Sen ropade vi på Tomten att han kunde komma och hämta dem :)

När hon vaknar från sin middagslur så har Tomten hämtat napparna och lagt dit två paket :)

Sjuka barn

Alltså, nu börjar det här med sjuka barn gå mig lite på nerverna... Jag har försökt hålla oss isolerade från öppna förskolan och diverse andra smitthärdar, men det verkar inte spela någon roll. Tre veckor av vaknätter börjar ta ut sin rätt.

Ja, och så är det ju synd om barnen. Förstås.

Plåster

Plåster har en så viktig effekt och betydelse när man är liten och utforskar världen.

Imorse ramlade J och gjorde illa sin tå, hon grät stora Lille Skutt-tårar som aldrig verkade ta slut, och bad om ettp plåster. Och det fick hon. Jag satte plåstret på hennes onda lilla tå, men det gjorde mest nytta för hennes stukade självförtroende.

Plötsligt händer det!

Vi har hållit på lite med det här med potträning ett tag, men verkligen inte speciellt avancerat. Mest på Julias egna initiativ. Och plötsligt igår så började hon springa in på toaletten själv, dra ner blöjan och sätta sig på pottan. Och hon levererade varje gång! Höjdpunkten var när hon gjorde nr 2 själv.

Varje gång får hon välja klistermärken som hon klistrar i sin kissbok, och gissa om hon är stolt över den!

Nu har hon själv börjat ladda för att ge alla napparna till Jultomten för att få julklappar. Men eftersom hennes tänder börjar formas efter nappen så tog vi det steget längre - när P går på semester om en vecka ska vi åka till Skansen och ge napparna till katterna. Wish us luck!

Familjen Annorlunda

En sms konversation en helt vanlig lördagkväll:



Tänk om någon hade sagt det för 10 år sen, jag hade skrattat så jag kissade på mig.

Rop på hjälp

Nu är jag nära sammanbrott. På riktigt. Jag får inget av det här att gå ihop, jag vänder ut och in på mig själv i mina försök att komma runt trots och att lyckas hålla två barn nöjda. Men det går inte. Får jag den ena nöjd så blir den andra missnöjd, och jag känner mig som att jag kör Idioten i en brant uppförsbacke. Utan kondition.

Hur gör alla andra?! Hur lyckas man hålla sig fräsch och mentalt frisk? Jag sitter just nu i trappan i mina nerspydda mjukiskläder och lyssnar på bebisen som skriker vad jag än gör, och tvååringen som skriker efter uppmärksamhet. Och jag gråter. Jag har aldrig känt mig så jävla otillräcklig och värdelös i hela mitt liv.

Jag hade inte tänkt outa det här, men jag vet att det är flera flerbarnsmammor som läser. Hur gör ni? Är det fel på mig som känner såhär? Är jag onormal? Jag pallar inte att vara ensam med barnen 10 timmar om dagen. Det går inte. Och tanken på att det ska vara såhär i totalt 6 veckor gör mig smått skräckslagen. Är jag den enda som inte klarar två barn?

Lika som bär?

Julia?