Förlåt för att jag bara skriver om trots, men den är liksom min vardag. Jag lever, andas och äter trots. Och hur jag än gör eller tänker, vilka böcker jag än läser, så känner jag mig som världens sämsta mamma och har ständigt dåligt samvete.
Ännu är jag inte knäckt. När det gäller mina barn verkar jag ha hur många växlar som helst. Men nu känner jag mig faktiskt ganska nära gränsen till galenskap. Ikväll reagerade jag med att gapskratta hysteriskt åt varje grej som hände, när jag egentligen bara ville resa mig upp och åka iväg en timme eller två.
Men än finns det lite kvar att ge. Och om inte trotsen knäcker mig så finns det ingen drill sergeant i världen som kan knäcka mig heller. Det kanske är något militären borde anamma under psyktesterna. Sätt soldaterna i ett rum med trotsiga tvååringar. Klarar man det, klarar man allt!
Ännu är jag inte knäckt. När det gäller mina barn verkar jag ha hur många växlar som helst. Men nu känner jag mig faktiskt ganska nära gränsen till galenskap. Ikväll reagerade jag med att gapskratta hysteriskt åt varje grej som hände, när jag egentligen bara ville resa mig upp och åka iväg en timme eller två.
Men än finns det lite kvar att ge. Och om inte trotsen knäcker mig så finns det ingen drill sergeant i världen som kan knäcka mig heller. Det kanske är något militären borde anamma under psyktesterna. Sätt soldaterna i ett rum med trotsiga tvååringar. Klarar man det, klarar man allt!
Jag hade en incident med Lukas igår som jag tänkt på ständigt hela dagen. Trots, trötthet och migrän går inte riktigt ihop!
SvaraRaderaApropå magbilden... Jag har väldigt bra träningsbyxor ;)