Är det ni?

Jag vet inte om jag berättat om vad som hände när vi låg på BB? Eftersom vi födde William på samma sjukhus som J föddes på, så var det en del bekanta ansikten. En dag kom en barnmorska in och skulle presentera sig eftersom hon skulle ansvara för oss den kvällen. Jag kände inte igen henne, men när hon böjde sig över min säng för att ta mig i handen såg jag namnskylten. Helen **** Persson.

Jag visste inte alls hur jag skulle reagera. Barnmorskan som var ansvarig när J föddes stod i detta nu böjd över min säng. Jag sa att vi hade träffats förut, "Du förlöste vår dotter för två år sen." och hon frågade om det gick bra. "Näej..." Stämningen gick att ta på. Hon skulle gå ut och läsa vår journal för att friska upp minnet och sen komma tillbaka. Det dröjde så länge att jag hann bli helt övertygad om att vi aldrig skulle se henne igen.

En försynt knackning på dörren, och Helen stack in huvudet med sitt rödlätta, krulliga hår på, sköt upp glasögonen på näsan med ena knogen, harklade sig och sa "Är det ni?!" Hon gick in mot min säng, drog ut stolen som stod bredvid och satte sig på den. "Jag kommer ihåg er än idag, det var en fruktansvärd förlossning. Jag kommer aldrig glömma den."

Lättnaden i det! Jag har inte inbillat mig, inte överdrivit. Och alla frågor jag ältat i två år, frågorna jag nu fick svar på. Att jag fick ett ansikte på Helen, att jag fick skapa en relation till henne, höra deras version. Trots att det gått två år. Hon mindes det som igår, efter att ha sett i journalen vilka vi var. Vilken bekräftelse! De hade pratat flera gånger om att avbryta, och rådfrågade varandra om och om igen.

Helen. Underbara, roliga, fantastiska, godhjärtade, omtänksamma Helen! Vi hade turen att få ha henne som ansvarig för oss i hela tre dagar. När vi skulle åka hem kändes det nästan lite ledsamt, och hon och jag satt på min sängkant bredvid varandra. Jag sa till henne att jag var så oerhört glad att ödet såg till att vi träffades igen, att hon var den hon var, all hjälp hon gav oss och bearbetningen det innebar att få träffa henne. Jag var själaglad! Hon blev tårögd och kramade om mig, länge.

Ikväll har jag för första gången på två år sett ett program med en förlossning i utan att tycka att det var det minsta jobbigt. Jag har äntligen bearbetat förlossningen med J. Och gått vidare. Jag tror inte det finns många som förstår vilken otrolig lättnad det är för mig, men det betyder världen. Och allt är tack vare Helen och hennes personlighet. Inför snittet var det många som sa till mig att det skulle bli min revansch. Jag hade aldrig kunnat drömma om att det skulle bli på det här sättet.