Jag visste att man skulle känna sig som en vilsen åsna mellan två hötappar när man fick ett till barn. Men hur kluven man skulle känna sig hade jag aldrig kunnat ana.
Kvällarna tillbringas oftast gråtandes med dåligt samvete. Mot Julia för att jag är för mycket med William. Mot William för att jag är för mycket med Julia. Går det nånsin över? Jag känner mig som en så dålig mamma som inte får ihop ekvationen. Och jag känner att jag skulle behöva komma bort en liten stund själv.
William är bara en månad. Får man ens känna så då?
Men visst är det underbart att ha två också. Det är så fint att se hur stolt och omtänksam Julia är mot sin lillebror, hon är så mån om honom så det finns inte.
Jag vet att det är några flerbarnsmammor som läser. Hit me. Är jag den enda som känner såhär? Går det över eller lär man sig bara att leva med det?
Kvällarna tillbringas oftast gråtandes med dåligt samvete. Mot Julia för att jag är för mycket med William. Mot William för att jag är för mycket med Julia. Går det nånsin över? Jag känner mig som en så dålig mamma som inte får ihop ekvationen. Och jag känner att jag skulle behöva komma bort en liten stund själv.
William är bara en månad. Får man ens känna så då?
Men visst är det underbart att ha två också. Det är så fint att se hur stolt och omtänksam Julia är mot sin lillebror, hon är så mån om honom så det finns inte.
Jag vet att det är några flerbarnsmammor som läser. Hit me. Är jag den enda som känner såhär? Går det över eller lär man sig bara att leva med det?
Men kära vän! Nu får du jobba upp dig... Man känner så, att man aldrig räcker till. Det är nog nåt man vara får acceptera att man aaalltid kommer känna så. Fast det är ju så det är. Man klyver och klonar sig delar och viker sig. Barnen accepterar och älskar dig precis lika ändå, fast du kanske just nu är 60 % med William och 40% med Julia eftersom hon går på dagis....
SvaraRaderaGasta upp nig nu snäckan! Du är en fantastisk mamma! PUSS
Jag kände likadant i början, och gör det fortfarande när Ofelia är hemma, för då får Osvald ofta stå tillbaka. Men det tar vi ju igen när Ofelia är på dagis.
SvaraRaderaOch så tänker jag på min egen barndom och jag upplever inte att mamma och pappa försummade mig för att jag hade syskon. Tvärtom tror jag att det är sunt att inte ha allas uppmärksamhet på sig hela tiden. Så sluta genast med att ha dåligt samvete. Kravet att du ska vara 100 procent närvarande hos vart och ett av barnen finns bara i dig. Inte hos barnen själva. För de har ju pappor och mor- och farföräldrar och dagisfröknar och kompisar som också ser dem!
Jag kände så i början, men det går över! Julia har haft förmånen att få ha dig för sig själv i två år, det får William aldrig. Och se på allt de lär sig naturligt med syskon - det är bra att kunna samsas och dela med sig till varandra! Jag hade kunnat skriva en hel uppsats i detta ämne! Jag har haft stora skuldkänslor men vi har gjort det bästa av situationen - ibland får Bella mammas eller pappas odelade uppmärksamhet (vi åker iväg och gör något kul) och ibland är det lillasysters tur. Bella kom först och vi gör ibland lite hemlisar som inte lillasyster får ta del av (äta en chokladbit eller sitta uppe och se film med mamma och pappa i soffan). Hon får känna sig extra speciell då. Lillasyster fick inte ligga i famnen alls lika mycket som Bella när hon var bebis och det kunde jag känna enorm skuld över men det är ju lite så det är. Hur gör de som får två samtidigt? Ni har gett Julia det finaste ni kunnat ge - ett syskon! Även om hon agerar ut sina känslor mot er nu så lovar jag att det blir bättre! Här går det i omgångar och märker jag att Bella blir trött på lillasyster så särar jag på dem och visar dem uppmärksamhet på varsitt håll. Stor kram!!!
SvaraRaderaDet känns som en genomgående grej för allt föräldraskap - dåligt samvete. Och du är inte ensam om att känna dig otillräcklig för två. Men tagga ner lite! Det är fint att få ett syskon. Julia & William kommer lära sig massor av varann och ha hur mycket kul som helst. Om fortsätter vara mycket ledsen kanske du ska prata med nån om babyblues...? Sköt om er!
SvaraRadera