Igår var det två ganska nervösa föräldrar som satte sig i bilen och styrde mot förlossningen på SÖS. Hela dagen spenderade jag liggandes i soffan med sammandragningar som tilltog i styrka och täthet. När det var 3-5 min emellan dem tyckte förlossningen att vi skulle komma in. Vilken nervös stämning det var i bilen!
Och nervösare blev det när vi kom fram och ringde på klockan. Två andra par anslöt sig, men de var verkligen där för att föda. Oj så jag led med de stackars tjejerna, och oj vad roligt det var att se de nervösa, förväntansfulla och småspattiga blivande papporna :) Mer om det sen.
Vi kom in på ett rum, jag fick lämna urinprov och det kopplades ctg. Det var häftigt att se korridorerna vi traskade runt i, toaletten där jag fick lavemanget, rummen... Man var liksom inte riktigt med på samma sätt förra gången :) Ctg såg bra ut, men självklart avtog sammandragningarna. Jag fick några stycken varav en var så kraftig så jag var tvungen att andas mig igenom den.
Läkaren kom in och undersökte mig, tappen var kortare än sist och jag var 1 cm öppen. Hon kände bebisen huvud och bekräftade mina misstankar att han börjat fixera sig när hon sa att han står väldigt långt ner med huvudet. Men hon var inte orolig för att han skulle födas nu, och urinprovet visade urinvägsinfektion.
Men vad mycket minnen det lilla äventyret framkallade hos oss båda! Det var lite mysigt på nåt sätt. Och när jag såg tjejerna som vek sig dubbla av smärta, tappade förmågan att prata, inte kunde gå och som hade förvridna ansikten, så kändes det rätt lugnande att jag inte behöver gå igenom det där igen. Snittet känns faktiskt ganska välkommet och det är jag glad för att jag äntligen känner. Jag var verkligen inte ett enda dugg avundsjuk på dem, det trodde jag att jag skulle vara. Även bilresan in till sjukhuset känns bra att jag inte behöver göra med värkarbete :)
Och nervösare blev det när vi kom fram och ringde på klockan. Två andra par anslöt sig, men de var verkligen där för att föda. Oj så jag led med de stackars tjejerna, och oj vad roligt det var att se de nervösa, förväntansfulla och småspattiga blivande papporna :) Mer om det sen.
Vi kom in på ett rum, jag fick lämna urinprov och det kopplades ctg. Det var häftigt att se korridorerna vi traskade runt i, toaletten där jag fick lavemanget, rummen... Man var liksom inte riktigt med på samma sätt förra gången :) Ctg såg bra ut, men självklart avtog sammandragningarna. Jag fick några stycken varav en var så kraftig så jag var tvungen att andas mig igenom den.
Läkaren kom in och undersökte mig, tappen var kortare än sist och jag var 1 cm öppen. Hon kände bebisen huvud och bekräftade mina misstankar att han börjat fixera sig när hon sa att han står väldigt långt ner med huvudet. Men hon var inte orolig för att han skulle födas nu, och urinprovet visade urinvägsinfektion.
Men vad mycket minnen det lilla äventyret framkallade hos oss båda! Det var lite mysigt på nåt sätt. Och när jag såg tjejerna som vek sig dubbla av smärta, tappade förmågan att prata, inte kunde gå och som hade förvridna ansikten, så kändes det rätt lugnande att jag inte behöver gå igenom det där igen. Snittet känns faktiskt ganska välkommet och det är jag glad för att jag äntligen känner. Jag var verkligen inte ett enda dugg avundsjuk på dem, det trodde jag att jag skulle vara. Även bilresan in till sjukhuset känns bra att jag inte behöver göra med värkarbete :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar