Mmm, I wish. The WORST om något.
Jodå, trotsen har slagit till med full kraft och vi sätts på prov varje dag. Det gapas, det skriks, det slåss, det gråts, det suras - för att på nolltid svänga till gapskratt. Gapskratt säger jag aldrig nej till, men det andra...
Jag kämpar och försöker göra rätt, jag tänker mig för vad jag säger - HUR jag säger, vad jag gör och hur jag gör. Men inget hjälper.
Idag brast det totalt och jag som har som regel att inte gråta inför henne, bröt ihop. Jag orkade helt enkelt inte höra henne mer, se henne vara ledsen och arg. Mitt mammahjärta går sönder när hon är ledsen, och det har varit mycket av den varan på sistone.
Ikväll ligger jag nedbäddad på soffan och gråter, undrar vad jag gör för fel och hur jag ska klara TVÅ när jag uppenbart inte ens klarar EN. Jag känner mig som tidernas sämsta mamma, och som ett totalt misslyckande. Jag känner mig ensam om att ha ett barn som är så här trotsigt, och jag är så trött på att se alla huvuden som läggs på sned när hon trotsar ute bland folk. Eller ännu värre alla de elaka blickar som bekräftar att jag är en usel mamma och människa.
Jag är så trött och ledsen så ikväll hade jag ärligt talat helst packat en väska och försvunnit. Det kryper i kroppen på mig när jag hör henne gråta. En bra mamma känner inte så, och det dåliga samvetet plågar mig.
Ikväll tappade jag tilltron till mig själv som mamma. Gravidhormoner och trotsålder är ingen bra kombination.
Jodå, trotsen har slagit till med full kraft och vi sätts på prov varje dag. Det gapas, det skriks, det slåss, det gråts, det suras - för att på nolltid svänga till gapskratt. Gapskratt säger jag aldrig nej till, men det andra...
Jag kämpar och försöker göra rätt, jag tänker mig för vad jag säger - HUR jag säger, vad jag gör och hur jag gör. Men inget hjälper.
Idag brast det totalt och jag som har som regel att inte gråta inför henne, bröt ihop. Jag orkade helt enkelt inte höra henne mer, se henne vara ledsen och arg. Mitt mammahjärta går sönder när hon är ledsen, och det har varit mycket av den varan på sistone.
Ikväll ligger jag nedbäddad på soffan och gråter, undrar vad jag gör för fel och hur jag ska klara TVÅ när jag uppenbart inte ens klarar EN. Jag känner mig som tidernas sämsta mamma, och som ett totalt misslyckande. Jag känner mig ensam om att ha ett barn som är så här trotsigt, och jag är så trött på att se alla huvuden som läggs på sned när hon trotsar ute bland folk. Eller ännu värre alla de elaka blickar som bekräftar att jag är en usel mamma och människa.
Jag är så trött och ledsen så ikväll hade jag ärligt talat helst packat en väska och försvunnit. Det kryper i kroppen på mig när jag hör henne gråta. En bra mamma känner inte så, och det dåliga samvetet plågar mig.
Ikväll tappade jag tilltron till mig själv som mamma. Gravidhormoner och trotsålder är ingen bra kombination.
Gråt och skrik utan dåligt samvete emellanåt, barnen behöver se att vi också är mänskliga och att det ledsna går över. Men vad du än gör Stina, bry dig inte om andras blickar, tankar för det finns faktiskt ingen, INGEN som kan vara en bättre mamma för Julia än du!
SvaraRaderaNej men hej o stop o hallå!
SvaraRaderaför det första, DU är verkligen ingen dålig mamma. DU vet vad som är bäst för DITT barn, DU vet hur mycket hon tjaffsat när trotsen drar igång in public- ingen på stan vet hur mkt hon/ "dom" tjaffsat den dagen. När orken tryter så Måste man få sätta ner foten, säga stop och bli ARG.
Jag vet EXAKT vad du/ ni/ man går igenom. Dom fantastiska trotsåldrarna för hjärnan att börja brinna. Jag minns att när K va lite så köpte jag en bok, Trotsboken, för att få svart på vitt att man inte är ensam, Bevis på att man är en bra mamma, att det bra är faser ungarna måste och ska gå igenom.
Jag vet, man gråter, får magknip ( nästan magsår) mellan varven. Ångest och vill typ gå och väcka dom på kvällen när den riktiga ångesten sätter in. Man älskar ungarna över allt, skulle gå genom eld. Men även vi är människor, mammor med känslor en varelse med begränsat tålamod.
Jag vet också hur det är att få blickar på sig, ORD och att folk viskar, om ens metoder att säga till ens barn.
Stina min vän. Se så res på dig, va stolt över henne- hon vet ju uppenbarligen vad hon vill, lilla tösen! KRAM!
Det är precis så här det är och ska vara. Det är fruktansvärt påfrestande emellanåt och jag har brutit ihop framför Bella så att hon blivit rädd och ledsen! Lånade trotsboken på biblioteket och fick bekräftat att jag gjorde rätt och kände precis som alla andra!
SvaraRaderaBarn trotsar dem de älskar! De vet att de kan bete sig hur som helst. Mamma älskar dem ändå. Även om det ibland känns tungt att älska eftersom man är så jäkla trött!
Jag har också fått onda ögat, suckar osv av andra. Jag har tom fått höra att jag måste "göra något" när Bella skrek som en stucken gris på bussen. Jag kämpade mot tårarna och försökte underhålla och trösta och muta med russin medan Bella vred sig i vagnen och skrek. Det var bara jag som visste att hon varit uppe under natten och nu var övertrött och hade svårt för att komma till ro. Det var bara jag som visste att hon hade två kindtänder som var på väg upp. Lita på hur du är som mamma. Det är okej att säga ifrån "nu räcker det" till barnen. Man måste sätta en gräns! Hur ska de annars lära sig? Jag tvivlar inte ett dugg på att du är en bra mamma!
Jag vet också hur det känns som att man inte ska klara två. Det kräver lite mer planering, men du klarar det! Med barn nummer två är di mer trygg i din föräldraroll! Och precis son du gör nu; lufta dina tankar med oss! Vi känner inte varandra i livet men jan stötta och vara vänner ändå! Ibland kan det vara skönt att lufta med folk man inte känner heller! Stora kramar!!! Du är en jättefin människa!!!